Anywien.blogg.se - ett minne blott

Nog om det!

Jag ska ju till Skövde i helgen (*doh*) men har ett litet lyx-problem att lösa först, nämligen ”Operation: födelsedagspresent”. Har ingen aning om vad jag ska köpa som present till min nyfunne vän och tillika pojkvän. Vi har ju inte varit ihop i mer än några veckor. På det hela taget gick allting väldigt fort så vi har egentligen inte hunnit lära känna varandra jätteväl än. Jag vet en massa saker som han nog skulle behöva till sin nya lya men det är egentligen mest såna där tråkiga bra-å-ha-grejer som inte är så roliga att få som födelsedagspresent precis.

Jag har funderat lite på en vattenpipa. En sådan skulle i så fall inhandlas under min resa till Egypten som tar sin början onsdag kväll i nästa vecka. Men att få hem en sån där apparat hel känns som ett projekt gjort för att misslyckas. Jag har också funderat på kaffe och choklad, två saker som A älskar och vägen till en mans hjärta går ju genom magen, som det så fint heter.

Men nu tror jag att jag efter ytterligare funderingar har kommit fram till en riktigt bra present. Men den kan jag ju bara inte berätta om här. Då blir det ju ingen överraskning. :)

Klockan är snart lunchdags och jag sitter med ett öga på min träningsgrupp, som sliter med sin tangentbordsträning, och med det andra ögat på skärmen med journalanteckningar. Ljudet runt omkring utgörs dels av webbradion och dels av konstant barnagråt.

Vi har under vissa fredagar en ortoptist från ögonavdelningen på Borås Sjukhus, här på syncentralen. Hon gör synbedömning på ett flertal barn, förutom den synbedömning som görs av våran egen optiker. Detta för att familjerna ska slippa åka till mer än ett ställe för synbedömning av sina barn.

Just idag verkar det som om det är en liten flicka som inte alls vill få sin syn bedömd. Hon har gapat och skrikit och gråtit en bra stund och för någon timme sedan är jag helt säker på att jag hörde henne skrika ”Jag vill inte!!!”. Jag hoppas att ingen på någon av de övriga avdelningarna i detta hus har lagt märke till dessa vrål. I värsta fall kanske dom tror att vi idkar barnmisshandel. Det vore lite synd för det är ju absolut inte vad vi sysslar med här. Även om det kanske låter så emellanåt. Kalla ögondroppar mot små känsliga hornhinner kan svida och göra vansinnigt ont. Been there, done that.

Det gör nästan ont i hjärtat när man hör små gråta av vrede och lidelse. Förra fredagen när jag var på väg till Skövde satt en familj några rader framför mig på tåget. Deras 2-åring (som jag tror att det var, jag är ingen expert på att bedöma barns ålder) grät konstant, hela vägen från Herrljunga till Skövde. Och det var ingen oskyldig barngråt där inte. Den ungen var ARG. När pojken och hans familj gick av tåget någonstans, minns inte exakt var, kastade jag en blick på det olyckliga barnet. Han hade precis samma sorts hår som min äldsta lillebror hade vid 2 års ålder: alldeles vitt och rufsigt. Den här lille pojken var dessutom alldeles illröd i ansiktet av ilska. En både skräckinjagande men samtidigt komisk syn.

Såna här händelser får en att undra över hur ens egna barn kommer att bli och vilka egenskaper dom kommer att nedärva. Mina föräldrar är ganska olika. Mamma är lugn, ganska tankspridd och ganska pratglad medan pappa har ett extremt kort tålamod, häftigt humör och inte alls lika pratglad. Sedan spelar ju så klart den kommande pappans egenskaper också in så där är det ju svårt att spekulera. Ofta märker man ju att barn gärna ärver sina mor- och farföräldrars egenskaper snarare än sina föräldrars. Min yngsta bror är extremt lik min morfar t.ex. Själv vet jag inte vem jag liknar mest. Kanske mormor, henne har jag aldrig träffat.

helgen blir det Skövde-besök igen och även nästa helg då A tänkte fira sin 20-årsdag med röj på kårhuset Boulogner. Helgen efter det är jag i Egypten och sen är inget mer planerat. Börjar ställa in mig mentalt på lång resa till annan världsdel. Den riktiga intensiva resfebern har inte riktigt infunnit sig än. Kanske gör den det nästa vecka då jag ska hem en sväng och hämta en stor resväska eller kanske rentav i eftermiddag när jag ska ut till pappa och få vaccinationsspruta och anti-diarré-jox. *urk*

Det enda som jag med säkerhet vet är att under veckan som jag är i Egypten så kommer jag att sakna A nåt så oerhört mycket. Men trots det kommer det ändå kännas skönt att veta att han kommer att sakna mig minst lika mycket. :)

Under några veckors tid har jag befunnit mig i lite av ett antiklimax. Å ena sidan är helgerna helt underbara eftersom jag knappt gjort annat de senaste helgerna än att umgås med en person som jag snart börjar tro att jag varken kan eller vill leva utan överhuvudtaget. Det spelar verkligen ingen som helst roll vad vi gör, eller inte gör, men bara att tillbringa så mycket tid med honom som möjligt känns som något näst intill livsnödvändigt. Min lägenhet står nästan och förfaller. Jag borde städa och fixa och dona. Måla klart bokhyllan t.ex. (Nej, den är inte färdigmålad!) men hur ska det gå till när jag är i Skövde typ jämt? ;)

Å andra sidan, eftersom A bor i Skövde så blir vardagarna så otroligt långa och jobbiga rent känslomässigt. Ibland känns det som om jag ska längta ihjäl mig – bokstavligen! Veckorna går visserligen ganska fort men det känns ändå som en hel evighet mellan två helger. När man har pojkvän i samma stad som man bor, och som det varit för mig tidigare, till och med på samma gård i samma område, hinner man umgås på ett helt annat sätt under vardagarna. Som det är nu så går det ju verkligen inte. Men det är också väldigt positivt på det sättet att när man väl träffas så tar man verkligen reda på de få dagar man har tillsammans och gör det absolut bästa av dom som det bara går. När man åker hem igen på söndagskvällen, eller som senast, tidig måndag morgon, vet man att det är fem långa dagar kvar tills att man ens kommer i närheten av något så enkelt men ack så betydelsefullt som en kärleksfull och omtänksam kram.

Men varje gång jag kommer på mig själv med att sitta och drömma mig bort och som jag tidigare nämnt, sakna honom så mycket att det gör ont, så påminns jag också om att det är så värt det. Det kanske kommer att ta ett bra tag innan någon av oss har någon möjlighet att ändra bostadsförhållanden och/eller sysselsättning och därmed minska avståndet emellan oss men som det känns nu så kan det gärna få göra det. Vi lär nog hålla ut tills dess. Kanske. :)

I helgen gick den årliga studentfesten i Skövde av stapeln – Bonnaphesten. Jag hade inte så höga förväntningar inför årets Bonna-sittning eftersom förra årets sittning inte alls levde upp till förväntningarna, mycket tack vare ett flertal studenter från Ronneby som levde rövare till den milda grad att dom efter drygt halva sittningen fick sig en utskällning av toastmastrarna och därmed lämnade sittningen. Så jag gick till året sittning tillsammans med A och försökte ha ett öppet sinne inför hela tillställningen. Tyvärr blev sittningen inge vidare bra detta år heller, dock ej tack vare Ronnebystudenterna som i år blivit portade från sittningen, men redan från sittningens början kändes det som om det var något som saknades. Det där riktiga ”röjet” infann sig aldrig och det var inte förrän under sittningens sista timme som saker och ting började ta sig. Jycklen och sångerna fick mer ”fart” och det mesta blev liksom lite roligare. Men på det hela taget så var det en rätt rörig och odisciplinerad sittning…tyvärr.

Runt halv tolv gjorde så till slut Mora Träsk entré på scenen och det lyfte verkligen upp stämningen. Nästan kårhusets alla gäster samlades sittandes på golvet i stora salen, ståendes längs väggarna eller uppe vid balkongen på andra våningen. Det är ingen överdrift att säga att Mora Träsk drar folk. I alla fall då det handlar om barn…och studenter. :)

Söndagen blev precis som den har varit de senaste veckorna. Mysig och vansinnigt ineffektiv, precis som en söndag ska vara efter en fest. Drog mig motvilligt till stationen vid kvart i nio men tågresan tillbaka till Götet höll på att bli ett riktigt äventyr. En kort stund efter att tåget stannat i Alingsås som sista uppehåll innan Göteborg, förlorade tåget sin strömförsörjning och stannade mitt ute i skogen någonstans i Floda-trakten. Ett större elfel på centralen i Göteborg var orsaken och tågpersonalen upplyste resenärerna om att tåget med all sannolikhet kunde bli ståendes längst spåret tills problemet var löst. För att spara ström upplystes vi också om att dom tänkte släcka ner hela tåget.

Jag är inte särskilt mörkrädd men att sitta i en becksvart tågvagn på ett totalt strömlöst tåg mitt ute i bushen tillsammans med ca 100 främmande människor lät inte jätteinspirerande. Klockan var dessutom rätt mycket så det var kolsvart ute dessutom. Lyckligtvis blev det aldrig så illa. Det kom ganska snart en liten puls med ström som tog oss ända till Partille (!) där tåget åter stannade. Den här gången fick vi dock veta att inget skulle kunna göras förrän tidigast vid 23-snåret. Klockan var då kvart över tio på kvällen och jag ville nästan skrika av frustration och trötthet. Det gick en stund men ingen ny information, eller ström, ville infinna sig. Till slut ropade tågpersonalen ut i högtalarna att de resenärer som ville gå av tåget och ta sig in till stan på egen hand skulle bli avsläppta. Då tog jag chansen och följde lämmeltåget av människor till bussterminalen i köpcentrumet Allum. Där hade man så klart inte hunnit sätta in extra bussar så de få bussar som skulle till Centralstationen, Nils Ericson-terminalen eller Heden fylldes på nolltid. Jag brukar inte vara den mest tursamma av personer men jag lyckades till och med norpa åt mig en sittplats i en buss till Centralstationen som blev smockfull på bara några minuter. Det krävs flera bussar för att svälja ett helt SJ-tåg, minsann.

Jag satt och glodde stint ut genom bussfönstret under bussfärden och drömde mig hem till min säng. Jag vaknade dock till när jag fick syn på sexans spårvagn med destinationen Kortedala. Vart var jag egentligen? Sen började jag känna igen mig. Bussen närmade sig SKF. Gud, så skönt! Jag behövde inte ens åka in till stan! Lyckan var total! Jag slängde mig på stoppknappen och trängde mig ut genom den ännu smockfulla bussen. Hoppade på första bästa spårvagn som kom. Allt som allt kom jag bara hem ca en timme för sent.

Ibland undrar jag om SJ, spårverket och Connex tävlar om vem av dom som kan suga mest och hårdast. Med helgens bravader färskt i minnet vandrade jag in på Nils Ericson-terminalen, knappt 6 timmar efter min hemkomst kvällen innan, med siktet inställt på att ta 6:20-direktbussen till Borås. Vi var väl ca 30 pers som stod och väntade på nämnda buss och när klockan var 6:30 var det bara att inse att någon direktbuss till Borås inte skulle infinna sig som den skulle. Den andra bussen till Borås, som tar vägen förbi Bollebygd, hade för längesedan blivit full och åkt. Efter att ha pendlat mellan Borås och Göteborg i snart 8 månader har jag inte så mycket till övers för Connex. Det händer allt för ofta att dom felkalkylerar antalet resenärer och därmed kör med smockfulla bussar ute på motorvägen R40. Dom vet om att det reser mycket folk mellan Borås och GBG men sätter inte in de resurser som krävs för att ombesörja problemet. Kass, säger jag!