Gomenasai
Ny blogg och snart ny hemsida
Hur som helst så har jag nu en ny blogg. Den ligger på min nya domän med namnet sandrability.st. :) Det är den nya bloggen som jag hädanefter kommer att uppdatera och inte den här.
Jag ska snart försöka redogöra lite för vad jag har haft för mig under de senaste månaderna av idel tystnad på bloggen. Nu är klockan tokigt mycket så nu blir det bingen.
Gonatt alla!
Hemsida nerlagd
Eftersom jag som sagt även får en blogg via Bahnhof så kommer denna blogg att upphöra. Jag hoppas att jag eventuellt ska kunna flytta på den till det nya webbhotellet men om det inte går så kommer jag att avsluta den här bloggen. Detta kommer dock inte ske över en natt. Jag kommer att lägga upp den nya adressen här så att alla intresserade hänger med. :)
Vilande
Vad gäller mitt slarv med att skriva i bloggen överhuvudtaget så är det en kombination av o-inspiration och tidsbrist. Trots att jag är nöjd med mitt liv som det är just nu så har jag ingen inspiration att skriva. Det är underligt för det borde ju rimligen vara tvärt om.
Jag funderar fortfarande på byta domän. Snart går min gamla spam-härjade domän ut så då skulle kunna vara på sin plats att börja på nåt nytt och fräsht. Jag skulle dessutom gärna ha blogg och hemsida på samma ställe under samma domän. Så är det inte nu.
Man blir så trött
Snart är det tänkt att jag ska betala årsavgift för min domän men jag kan fortfarande inte bestämma mig om jag ska behålla den eller stänga ner den. Jag vill ju gärna ha en personlig hemsida och även om jag byter domännamn så kommer det inte att råda bot på spamproblemet.
Ja ja...vi får se helt enkelt.
Lite åldersnoja
Samtidigt som man funderar på allt som man kanske borde ha uppnått vid denna ålder så slits man åt två håll. Iaf jag. Å ena sidan känner man sig lite efter många både äldre, jämnåriga och vissa till och med yngre bekanta som på vissa sätt har kommit så mycket längre i livet. Samtidigt så tänker jag om det egentligen är någon idé att bry sig om vad andra gör och i vilket takt. Jag hinner nog ikapp förr eller senare.
Ny lägenhet
Flyttad som sagt. Min nya lägenhet är fortfarande rätt stökig. Jag är borta rätt mycket hemifrån och skule väl egentligen behöva vara hemma lite oftare för att få ordning på saker och ting. Men å andra sidan så har jag ju inte direkt bråttom någonstans. Det är så oerhört skönt att äntligen fått en egen lägenhet som man inte behöver lämna förrän man själv bestämmer det.
Jag är på det hela taget väldigt nöjd med min nya lägenhet. Vissa saker var bättre i den förra, snyggare skåpsluckor i köket exempelvis samt lite fräschare kyl och frys. Men vad jag är extremt nöjd med är den franska balkongen i köket, den riktigt stora balkongen i vardagsrummet samt badkaret i badrummet. Dessutom så finns det gott om garderober i sovrummet samt att jag även har tillgång till ett eget förråd.
Nästa gång jag flyttar så blir jag antagligen sambo igen. Jag ser redan fram emot det så oerhört mycket. Det går visserligen ann att pendla till Skövde, så jättelångt är det inte men tanken på att få komma hem till någon varje dag, att få en kram varje dag och att få somna och vakna tillsammans varje dag är den största anledningen till varför tanken med samboskap börjar kännas så oerhört lockande.
Flytthistoria
Det är nu lite mer än en vecka sedan jag flyttade. Flytten i sig gick väl rätt smidigt även om det var jobbigt. Dock så blev det en del tjafs innan jag lyckades komma därifrån och det har nu blivit mer tjafs efter att jag lämnade lägenheten.
Det som skedde innan cirkulerade bland annat kring ett visst förråd. Under den tiden som jag hyrt min gamla lägenhet i andra hand så har jag inte känt till att det funnits ett förråd till lägenheten. Jag blev därför ganska ställd när den nya hyresgästen ville se förrådet och det dessutom visade sig att förrådet var fullt med en massa grejer som varken tillhörde mig eller tjejen som hade förstahandskontraktet för hon hade inte utnyttjat förrådet under den tid hon bott i lägenheten. Den nya hyresgästen kontaktade husvärden för att ombesörja att förrådet städades ur eftersom varken jag eller förstahandskontraktsinnehavaren nyttjat förrådet. Vi fick till svar att det var lägenhetsinnehavaren som fick ta ansvar för att förrådet stödades ur.
Jag motsatte mig så klart detta eftersom den hyresgäst som hade haft lägenheten innan min kompis tog över den, hade dött och det säkerligen var hennes saker som fanns i förrådet. Det kändes minst sagt olustigt att städa ur något som i princip kunde bektraktas som ett dödsbo, d.v.s. en död persons ägodelar.
Efter många samtal fram och tillbaka och ganska vassa konversationer med fastighetsskötare och andra anställda vid ansvarigt bostadsbolag, så fick jag ju till slut städa ur det jävla förrådet. Det tog sin stund eftesom att jag var ensam och eftersom hissen inte gick ändå upp till vindsvåningen men gjort blev det iallafall även om det tog emot.
Flyttdagen kom. Min gode vän T, M1's pojkvän N, min äldsta bror samt min mamma hjälpte till. (TACK!!!) Två flyttlass blev det och vi drog dessutom över tiden för att lämna nycklarna med två timmar från klockan tolv till klockan 2. Stesssigt blev det men till slut kom vi iallafall därifrån. Några dagar senare fick jag ett samtal från husvärden, densamma som jag haft en del hetsiga samtal med gällande tidigare nämnt förråd. Nu visade det sig att jag slarvat med städningen i stressen av att inte ha lämnat in nycklarna i tid. Städningen var tydligen långt ifrån till belåtenhet för den nya hyresgästen, som husvärden ordagrant uttryckte det. Det kanske bara är jag men hur städar man till belåtenhet till en annan person? Rätt korkad formulering tyckte jag.
Jag var väldigt trött och irriterad när jag fick det där samtalet. Jag höll på att bli sjuk och ville i princip bara sätta mig och skrika. Husvärden förklarade att han erbjudit den nya hyresgästen 1000 kr (!) i ersättning för städningen. Jag blev både ledsen och samtidigt väldigt besviken.
Jag kan förstå att man gnäller på städning som inte blivit korrekt gjord men jag tyckte nog att den nya hyresgästen (som jag för det första lämnat saker kvar till i lägenheten som hon ville ha, för det andra visat lägenheten för två gånger och för det tredje bistått med kontaktinformation åt till den dåvarande hyresgästen för att kunna fråga vilka slags papper hon behövde ha med sig då hon skulle skriva kontrakt) kunde ha ringt mig först och klagat på städningen innen hon började köpslå med husvärden.
Jag har ingen tidigare erfarenhet av att behöva ersätta någon vid för dålig flyttstädning men vad jag i detta läge försökte göra var att erbjuda dom att komma dit och städa det som var för dåligt städat. Jag fick till svar att det hade man ingen som helst rätt till i efferhand.
Nu blir resultatet av det hela att jag ska betala 1000 spänn till den nya hyresgästens föräldrar för att dom ska fixa bristerna med städningen, för det kunde hon tydligen inte göra själv.
Att städningen i sig kanske inte var bra nog samt att jag i stressen glömde vissa saker kan jag finna mig i men om situationen hade varit omvänd så skulle jag då rakt inte begära pengar av folk för något så trivialt som städning. I synnerhet då städning i sig är något som uppfattas så ernormt olika från person till person.
Framtid?
Detta gäller även gästboken på min hemsida som även den spammats rätt duktigt. Alla inlägg som ska visas i gästboken måste nu gå via mig innan dom publicerats och jag måste få påstå att det varit oerhört tyst även där. Skönt!
Nu hoppas jag att ingen drar sig för att skriva kommentarer i bloggen p.g.a. Självklart kommer alla kommentarer som ni, kära läsare, skriver att godkännas och därmed publiceras. Jag kommer inte att ägna mig åt censur av sådant som jag inte tycker borde stå i kommentarer. Det enda som inte kommer att censureras är som sagt reklam om viagra, pornografi, spel och annat bös. Jag hoppas ni har förståelse för detta. :)
Jag kommer antagligen att byta namn och utseende på bloggen inom några månader. Tidsfristen för min domän Anywien.com går ut i april och jag funderar då på att byta domän helt och hållet. Egentligen ser jag inte detta som något vidare smart drag eftersom det innebär en del jox med e-post och sådant. Men jag har hittat ett bättre blogghotell som ger bättre möjligheter till drift av blogg på min egen domän än vad detta blogghotell gör. Dessutom har det visat sig att namnet Anywien ibland är svårt att dela med sig av eftersom det är svårt att stava och uttala rätt. Inte helt genialt alltså.
Hur som helst så är det ett tag kvar till april så saker och ting kanske hinner ändras innan dess. Jag kommer iallafall att fortsätta skriva här till dess och inflormera när något händer så inget kommer att gå obemärkt förbi. :)
Ännu ett uppehåll
Så vad har hänt sen sist då? Först och främst så har mitt bostadsproblem äntligen löst sig. Jag är numera stolt förstahandskontraktsinnehavare på en lägenhet på Gregorianska gatan 5 med inflyttningsdatum den första februari.
(Om någon mot förmodan skulle känna sig sugen att hjälpa mig att flytta den dagen så är alla välkomna. Belöning i form av något ätbart utlovas i samband med eller efter flytten.)
Jag har dessutom börjat lite smått på mitt nya jobb på detta lilla företag i Majorna. Mina arbetsuppgifter kommer i mångt och mycket att vara likartade med det jag gjorde på syncentralen, dvs utbildnng i hjälpmedelsprogram och sådant. Dessutom kommer jag att syssla lite med test av nya produkter samt att jag även ska försöka hinna få ihop ett projektarbete på 10 poäng på samma företag. Det känns som att våren kommer att bli fylld av nya upplevelser och erfarenheter vilket jag ser mycket fram emot.
Det känns dessutom som om jag kommer att hinna att ägna mig åt en del saker som jag varken hann eller orkade syssla med förut. Bland annat matlagning. När jag kom hem från jobbet förut orkade jag inte ställa mig och laga nåt mer avancerat än smörgåsar till middag. Förhoppningsvis kommer detta att bli bättre för matlagning har jag verkligen saknat de senaste månaderna.
För övrigt rullar det mesta på. Jul och nyår kom och gick ganska snabbt. Även om jag gillar julen så kan jag inte låta bli att tycka att det är lite skönt när saker och ting återgår till det normala igen. Det har visserligen varit skönt med lite ledighet, även om det inte blev så mycket av den p.g.a. möten med nya arbetsgivaren + AMS, en dags kompensationsjobb i Borås p.g.a. minus på flexen samt kontraktskrivande på nya lägenheten. Jag har iaf försökt njuta av min korta ledighet så mycket jag kunnat. Behövde bara vara ifrån min A på julafton som vi firade med våra respektive familjer. Resten av tiden har vi spenderat så mycket tillsammans som vi har kunnat, trots mitt flängande hit och dit till olika inplanerade aktiviteter.
Jag funderat lite på hur jag ska göra med min blogg och hemsida framöver. Jag har blivit väldigt spammad på både bloggen och hemsidan vilket är så otroligt trist för även om jag tycker att det är roligt att få kommentarer i bloggen så har jag bättre saker för mig än att sitta och rensa bort porr-reklam, spel-reklam, potensmirakel-reklam och all annan skit som bara väller in.
Jag har funderat lite på att byta namn på bloggen och även min hemsida. Detta kommer dock inte att lösa något under en längre tid. Spam-asen kommer ju ändå bara fortsätta.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag ska bättra mig med bloggandet. :)
Lägenhetsföljetången
Oj...
Förlåt, kära läsare, för att jag är så lat. Jag har också varit jättekass på att läsa andra bloggar vilket gör att jag nu har noll koll på vad folk har för sig.
För en gångs skull har det faktiskt hänt ett och annat sen senast jag skrev för typ två veckor sen. Jag har hunnit återhämta mig från Egypten-resan och mår helt okej igen. Lite stel i ryggen är jag ju men det blir bättre iaf.
Jag har fått nytt jobb också, vilket är jättekul! Det nya jobbet är på ett litet företag i Göteborg som säljer, utvecklar och utbildar i it-produkter för personer med olika typer av funktionshinder. Det ska bli väldigt spännande med en ny arbetsplats och lite nya arbetsuppgifter. Jag kommer dessutom slippa pendla nästan tre timmar per dag och det ska faktiskt bli lite skönt.
En mindre bra sak som hänt är att jag nu verkligen fått fingret från bostadsbolaget som äger lägenheten som jag hyr i andra hand. Lägenheten har legat ute på Boplats och över 400 pers (!) sökte den. Jag blev så klart inte erbjuden visning men nu förväntas jag ändå visa lägenheten för fem personer innan den 11/12, vilket jag faktiskt inte har tid med den här veckan. Jag är sur och arg för jag tycker att jag kunde fått någon fördel av att ha hyrt en lägenhet på helt laglig väg ett helt år och betalt hyran punktligt varenda månad. Fy faan, säger jag! :(
Hur som helst så hoppas jag att min bostadssituation kanske löser sig lite lättare nu när jag fått jobb i stan. Det verkar ju iallafall funka för alla andra.
Är just nu hemma hos mor och far och väntar på middag. Är tokhungrig.
Ja, jag lever :)
Senast jag uppdaterade bloggen var jag som sagt i Egypten och saker ting hade då inte blivit riktigt som jag hade planerat att dom skulle bli. Vi var ett litet gäng som vaar ute på delfinsafari (var det i alla fall tänkt). Vi fick tyvärr inte se några delfiner men vi kunde däremot höra dom under vattnet. Ljud kan (tyvärr) färdas mycket långt under vatten så delfinerna var inte ens i närheten. Så förbaskat synd. :(
Jag hade ända sen frukosten känt en intensiv magknip. Den kom och gick hela tiden och då den inte kändes mådde jag bra. Men när den väl slog till ville jag nästan skrika av smärta. Sen försvann den lika fort igen. Jag kände på mig vad som var på gång och kunde bara hoppas att jag skulle komma lindrigt undan. Turistsjukan hade siktat in sig på mig och min lilla mage och samtidigt som den fruktade turistdiarrén började härja blev jag även sjösjuk p.g.a. den höga sjögången samt allt havsvatten man får i sig när man snorklar.
Till råga på allt var jag klantig nog att ramla med ryggen mot ett omkullvält bord och slog ländryggen i bordskivan som låg på högkant. Precis efteråt kände jag inte så mycket i ryggen. Mina båda reskamrater upplyste mig dock om att jag fått ett jättestort och jätterött märke på ryggen (detta förvandlades senare till ett enormt blåmärke som var ömt i flera dagar). Några timmar efter olyckan då vi satte oss i bussen för att åka tillbaka till Hurghada och hotellet blev det fruktansvärt jobbigt. Bussresan var lång och obekväm. Jag försökte byta ställning så fort det började värka men det gjorde så ont att jag bara ville grina. Jag började inse att jag inte skulle klara av den över 7 timmar långa bussfärden till Kairo som var planerad bara några timmar efter våran hemkomst till hotellet. Det gjorde mig ännu mer deppig och jag började längta hem nåt så oerhört.
Dagen efter blev det läkarbesök för mig och min rumskamrat som insjuknat i turistsjuka några dagar innan och som fortfarande inte blivit bra. Vi fick en varsin spruta i skinkan (!), en massa trevliga piller i kulörta färger samt kryptiska läkarintyg att ta med tillbaka till Sverige och våra arbetsgivare.
I dagsläget känner jag inte så mycket i ryggen så jag tror inte att jag fått några bestående skador. Jag är väldigt stel och kommer nog att vara det ett tag men i övrigt funkar jag trots alla mina vanliga krämpor. :) Något Kairo blev det som sagt inte och inte heller någon jeep-safari dagen innan hemfärden då den inte rekommenderas till folk med ryggbesvär. Jag fick nöja mig med att ta det lugnt och vila mig på hotellet. Jag passade även på att skaffa lite presenter till nära och kära.
Återkommer senare med en redogörelse för hemresan som blev lite av ett äventyr.
Semester
Så var man då här, i Hurghada, i södra Egypten (tror jag det var) med utsikt över Röda Havet. Siter just nu på ett Internet-cafe på grannhotellet och försöker dämpa frustrationen över att inte kunna logga in på MSN Messenger. Det ofunkar massor och det är lite kinkigt.
Har lite ont om tid så jag ska försöka fatta mig kort. Här är det vid den här tiden på året ungefär lika varmt som vid en svensk högsommar. Röda Havet är jättevackert både under och över ytan. Var ute och snorklade i söndags i hopp om att få se delfiner men sån tur hade jag tydligen inte. Istället åkte jag på en släng av turistsjuka och sjösjuka samt ramlade lite illa i den höga sjögången så nu ser jag ut som en färgglad tavla på ryggen. Ont gör det också. Men trots detta ska jag göra mitt bästa att följa med på morgondagens jeep-safari och se beduiner och dromedarer.
Ops, nu tog tiden slut. På återskrivande. :)
Stress
Jag skulle tro att det hela har att göra med att jag känner på mig att det är något viktigt som jag har glömt att göra. Jag har rannsakat mig själv. Jag har visserligen inte växlat några pengar än eller ens börjat packa. Det första beror helt enkelt på att jag innan i fredags, d.v.s. då jag fick lön, inte hade några pengar att växla samt att det inte finns något Forex i Skövde (så vitt jag vet) och eftersom jag spenderat hela helgen där som vanligt, fastän att jag nog egentligen inte hade tid (och inte A heller) så har det helt enkelt inte funnits några tillfälle att växla in några pengar.
Det andra beror på att jag har så mycket kläder att tvätta att det inte känns som någon vits med att packa förrän tvätten är fixad, vilket den kommer att bli idag. Jag ska ge en nyckel till M1 som lovat vattna mina blommor medan jag är borta och jag fixade min hemförsäkring igår. Jag har ett pass som går ut 2012 och har vaccinerat mig mot det mesta och när jag idag anländer i Götet ska jag knata direkt till Apoteket och Synsam och fixa skoskavsplåster, Loperamid mot turistdiarré samt linsvätska.
Vad är det jag har glömt? Vad är det jag inte har tänkt på?
Jag har sökt igenom hela ving.se efter information om vilka slags eluttag som finns på hotellet och om man kan köpa/låna såna där kontaktkonverterare. Kommer ju att ha mobiltelefon och digitalkamera med mig som antagligen kommer att behöva laddas någon eller några gånger under resan. Hittade dock ingen information alls om det men det löser sig säkert.
Självklart ser jag framemot resan för det ska bli så oerhört spännande. Men jag gillar inte den här ångesten som jag inte förstår orsaken till. Jag vet dock en sak som jag har seriös ångest över och det är att inte få träffa A på nästan två veckor. Ja, jag vet, jag är skitlarvig! Man måste ju kunna vara ifrån varandra lite också men…men…men…buhu… :(
Egypten
Resan sker i regi av Unga Synskadade Väst – den västsvenska lokalavdelningen av Unga Synskadade som täcker hela landet. Jag är inte så aktiv som medlem numera. Jag väljer att åka på vissa aktiviteter främst i syfte att träffa gamla kamrater. Men för några år sedan var jag inblandad i hur mänga styrelser, grupper, utskott och kurser som helst. Åtminstone så kändes det så. Jag blev nog lite mätt på ideellt engagemang under de åren. Åtminstone just vad gäller intressepolitik. Sedan dess har jag ju gått och lagt näsan i blöt i diverse studentrelaterade organisationer istället. Som tonåring, och speciellt en funktionshindrad sådan, så kändes det oerhört viktigt att känna att man inte var ensam om sitt funktionshinder. Nu har jag inte samma behov av det längre och då känns det viktigare att prioritera andra saker i livet. Var sak har sin tid. Det säger min mamma så då måste det ju vara så. :)
Så på onsdag i nästa vecka lämnar jag det kalla, regniga och blåsiga Göteborg för varmare breddgrader. Vi är ett gäng som kommer att samlas på Göteborgs Central för bussfärd till Sturup (har ingen aning om hur det kommer sig att vi ska flyga därifrån). Bussfärden kommer att ta några timmar, större delen av onsdag natt troligtvis. Vi lär i alla fall ha gott om tid att hinna till planet som går vid sju-tiden. Nu när jag skriver om detta känner jag hur resfebern börjar smyga sig på. Jag har inte känt av så mycket resfeber förrän den här veckan. Min hjärna har väl inte riktigt fattat att jag ens ska iväg någonstans. Har helt enkelt hållit mig så upptagen med andra saker.
Hur som helst ska det bli riktigt skönt med lite värme. Mitt semesterväder var ju verkligen inte mycket att hurra för. Dessutom hoppas jag på att hinna bli riktigt brun och fin. Det är helt klart något jag ska jobba på när det inte finns annat att göra. Gäller att försöka hålla sig någorlunda sysselsatt för jag kommer troligen att längta ihjäl mig efter A i vilket fall som helst… *nyft*
Halv-nöjd och lite ensam
Inlämning sker på söndag så det är iaf några dagar kvar att fixa och dona på så det ska nog bli bra till slut.
Min älskling är ute och firar sin födelsedag samt inlämning av projektrapport...utan lilla mig. Jag känner mig allt lite ensam här i mörkret. Ingen verkar ha någon vidare lust att prata med mig på MSN (nästan alla är away eller offline) och på IRC är det rätt dött.
Födelsedagspresent
Nog om det!
Jag ska ju till Skövde i helgen (*doh*) men har ett litet lyx-problem att lösa först, nämligen ”Operation: födelsedagspresent”. Har ingen aning om vad jag ska köpa som present till min nyfunne vän och tillika pojkvän. Vi har ju inte varit ihop i mer än några veckor. På det hela taget gick allting väldigt fort så vi har egentligen inte hunnit lära känna varandra jätteväl än. Jag vet en massa saker som han nog skulle behöva till sin nya lya men det är egentligen mest såna där tråkiga bra-å-ha-grejer som inte är så roliga att få som födelsedagspresent precis.
Jag har funderat lite på en vattenpipa. En sådan skulle i så fall inhandlas under min resa till Egypten som tar sin början onsdag kväll i nästa vecka. Men att få hem en sån där apparat hel känns som ett projekt gjort för att misslyckas. Jag har också funderat på kaffe och choklad, två saker som A älskar och vägen till en mans hjärta går ju genom magen, som det så fint heter.
Men nu tror jag att jag efter ytterligare funderingar har kommit fram till en riktigt bra present. Men den kan jag ju bara inte berätta om här. Då blir det ju ingen överraskning. :)
Barnagråt
Klockan är snart lunchdags och jag sitter med ett öga på min träningsgrupp, som sliter med sin tangentbordsträning, och med det andra ögat på skärmen med journalanteckningar. Ljudet runt omkring utgörs dels av webbradion och dels av konstant barnagråt.
Vi har under vissa fredagar en ortoptist från ögonavdelningen på Borås Sjukhus, här på syncentralen. Hon gör synbedömning på ett flertal barn, förutom den synbedömning som görs av våran egen optiker. Detta för att familjerna ska slippa åka till mer än ett ställe för synbedömning av sina barn.
Just idag verkar det som om det är en liten flicka som inte alls vill få sin syn bedömd. Hon har gapat och skrikit och gråtit en bra stund och för någon timme sedan är jag helt säker på att jag hörde henne skrika ”Jag vill inte!!!”. Jag hoppas att ingen på någon av de övriga avdelningarna i detta hus har lagt märke till dessa vrål. I värsta fall kanske dom tror att vi idkar barnmisshandel. Det vore lite synd för det är ju absolut inte vad vi sysslar med här. Även om det kanske låter så emellanåt. Kalla ögondroppar mot små känsliga hornhinner kan svida och göra vansinnigt ont. Been there, done that.
Det gör nästan ont i hjärtat när man hör små gråta av vrede och lidelse. Förra fredagen när jag var på väg till Skövde satt en familj några rader framför mig på tåget. Deras 2-åring (som jag tror att det var, jag är ingen expert på att bedöma barns ålder) grät konstant, hela vägen från Herrljunga till Skövde. Och det var ingen oskyldig barngråt där inte. Den ungen var ARG. När pojken och hans familj gick av tåget någonstans, minns inte exakt var, kastade jag en blick på det olyckliga barnet. Han hade precis samma sorts hår som min äldsta lillebror hade vid 2 års ålder: alldeles vitt och rufsigt. Den här lille pojken var dessutom alldeles illröd i ansiktet av ilska. En både skräckinjagande men samtidigt komisk syn.
Såna här händelser får en att undra över hur ens egna barn kommer att bli och vilka egenskaper dom kommer att nedärva. Mina föräldrar är ganska olika. Mamma är lugn, ganska tankspridd och ganska pratglad medan pappa har ett extremt kort tålamod, häftigt humör och inte alls lika pratglad. Sedan spelar ju så klart den kommande pappans egenskaper också in så där är det ju svårt att spekulera. Ofta märker man ju att barn gärna ärver sina mor- och farföräldrars egenskaper snarare än sina föräldrars. Min yngsta bror är extremt lik min morfar t.ex. Själv vet jag inte vem jag liknar mest. Kanske mormor, henne har jag aldrig träffat.
helgen blir det Skövde-besök igen och även nästa helg då A tänkte fira sin 20-årsdag med röj på kårhuset Boulogner. Helgen efter det är jag i Egypten och sen är inget mer planerat. Börjar ställa in mig mentalt på lång resa till annan världsdel. Den riktiga intensiva resfebern har inte riktigt infunnit sig än. Kanske gör den det nästa vecka då jag ska hem en sväng och hämta en stor resväska eller kanske rentav i eftermiddag när jag ska ut till pappa och få vaccinationsspruta och anti-diarré-jox. *urk*
Det enda som jag med säkerhet vet är att under veckan som jag är i Egypten så kommer jag att sakna A nåt så oerhört mycket. Men trots det kommer det ändå kännas skönt att veta att han kommer att sakna mig minst lika mycket. :)
Kärlek = tortyr
Under några veckors tid har jag befunnit mig i lite av ett antiklimax. Å ena sidan är helgerna helt underbara eftersom jag knappt gjort annat de senaste helgerna än att umgås med en person som jag snart börjar tro att jag varken kan eller vill leva utan överhuvudtaget. Det spelar verkligen ingen som helst roll vad vi gör, eller inte gör, men bara att tillbringa så mycket tid med honom som möjligt känns som något näst intill livsnödvändigt. Min lägenhet står nästan och förfaller. Jag borde städa och fixa och dona. Måla klart bokhyllan t.ex. (Nej, den är inte färdigmålad!) men hur ska det gå till när jag är i Skövde typ jämt? ;)
Å andra sidan, eftersom A bor i Skövde så blir vardagarna så otroligt långa och jobbiga rent känslomässigt. Ibland känns det som om jag ska längta ihjäl mig – bokstavligen! Veckorna går visserligen ganska fort men det känns ändå som en hel evighet mellan två helger. När man har pojkvän i samma stad som man bor, och som det varit för mig tidigare, till och med på samma gård i samma område, hinner man umgås på ett helt annat sätt under vardagarna. Som det är nu så går det ju verkligen inte. Men det är också väldigt positivt på det sättet att när man väl träffas så tar man verkligen reda på de få dagar man har tillsammans och gör det absolut bästa av dom som det bara går. När man åker hem igen på söndagskvällen, eller som senast, tidig måndag morgon, vet man att det är fem långa dagar kvar tills att man ens kommer i närheten av något så enkelt men ack så betydelsefullt som en kärleksfull och omtänksam kram.
Men varje gång jag kommer på mig själv med att sitta och drömma mig bort och som jag tidigare nämnt, sakna honom så mycket att det gör ont, så påminns jag också om att det är så värt det. Det kanske kommer att ta ett bra tag innan någon av oss har någon möjlighet att ändra bostadsförhållanden och/eller sysselsättning och därmed minska avståndet emellan oss men som det känns nu så kan det gärna få göra det. Vi lär nog hålla ut tills dess. Kanske. :)